Jubelprofessorn som vägrar trappa ner

Under sex år satt han i universitetets högsta ledning, första åren med musikvetaren Jan Ling och sedan med medicinaren Bo Samuelsson. Martin Fritz, professor i ekonomisk historia, är mest stolt över att ha bidragit till Nya Pedagogen.
– Det blev en sann framgångssaga.

Att bli jubeldoktor är en slags bekräftelse, säger Martin Fritz, 81 år – en av 17 jubeldoktorer som uppmärksammas på promotionshögtiden.

– Det betyder väl att man var ganska flitig som ung. Jag har ju varit trogen Göteborgs universitet väldigt länge, både som student och doktorand, sedan som lärare, forskare, professor men även som prefekt och prodekan.

1968 och nu ett halvsekel senare är det åter dags att stå på parnassen och ta emot applåder från publiken. Hur går tankarna?
– Så otroligt fort tiden har gått, den har bara rusat iväg. Det är först på senare år jag har blivit medveten om att jag kanske lever tills jag blir jubeldoktor. Det jag tänker på är nog min flit. En slags lutheransk anda om att göra rätt för sig och att sköta sig.

Han tror att det beror på hans enkla uppväxtmiljö i Kungsladugård på 1940–1950-talen som på den tiden befolkades av arbetare och lägre tjänstemän.
– Det var ordning och reda. Fanns det någon buse, då visste alla vem det var. Det såg vicevärdar och deras fruar till som jagade oss och rapporterade till morsan. Där det idag kryllar av kaféer och restauranger handlade jag mjölk och specerier.

Som många andra i hans skola gjorde Martin en klassresa och var den förste i sin släkt som blev akademiker.
– Inte mindre än 18 pojkar ur min fjärdeklass i folkskolan kom in på Majornas läroverk och åtta av oss tog studenten. Tre blev professorer. Det fanns en jädra begåvningsreserv där ute och både föräldrar och lärare trodde på oss. Begreppet klassresa hade vi pojkar ingen aning om. Min generation växte ju upp mitt i rekordåren efter andra världskriget.

Hans folkskollärare från fjärde klass satt längst fram i bänkraden under disputationsakten.

Förutom att ha gjort en akademisk karriär (han blev professor 1998) har Martin även tagit sig an ledningsuppdrag: först som prefekt, sedan som prodekan på Samhällsvetenskapliga fakulteten och därefter som prorektor.

Han säger att han starkt ogillar uttrycket ”det var bättre förr”, utan konstaterar kort att det var annorlunda. Bland annat stod dörren till rektor Jan Ling ofta på glänt, för vissa var det bara att kliva in.
– Den kontext som vi levde i var förfärligt mycket enklare än idag. Regelsystemet och kontrollen var mindre och jag inbillar mig att friheten att prova nya saker var större. Jag vet inte hur många remissvar jag har skrivit under åren och man kan fråga sig om det har haft någon effekt alls för styrningen av Göteborgs universitet. Möjligen har jag bromsat de värsta galenskaperna, säger Martin Fritz som 1996 blev prorektor under Jan Ling. En person han kom att utveckla en nära vänskap med.

– Jan Ling var ju en fri och frispråkig konstnärssjäl. Han var inte lik någon annan och till hans stora förtjänster hörde att han såg alla människor som de var, även om han kom med en del fantasifulla idéer. Det hände ibland på sena eftermiddagar att han drog ner jalusierna i det anrika rektorsrummet, hällde upp ett glas konjak och vi pratade om alla galna professorer och dekaner som skällt på oss under dagen. Nu skiter vi i dem, sade Jan Ling. Låt oss prata om vår forskning istället!

Som prorektor blev det många internationaliseringsresor till Asien tillsammans med Göteborgs Stad, men han beklagar att det inte blev så mycket av de besöken.
– Det internationella utbytet går inte att styra uppifrån, men jag förstod att det var viktigt för forskarna i Asien att ha en rektor i ryggen. Det var under dessa resor som han lärde känna Göran Johansson, en man som, enligt Martin, aldrig svek sina ideal och som hade en sällsynt förmåga att tala med alla. Han påminde om Jan Ling.

Under Bo Samuelssons tid hade Martin kvar sitt ansvar för ekonomi och budget.
– Det blev en del förändringar efter Jan Ling. Även med Samuelsson fick jag en god relation. Han var ärlig och ambitiös men hade det inte lätt. Jag fick ofta klä skott för konstellationen rektor och förvaltningschef.

Ett annat uppdrag som Martin trivdes med var att vara lärarrepresentant i universitetsstyrelsen.
– Det var då ganska nytt med allmänföreträdare och det fanns lokala politiker som trodde man kunde styra ett universitet som en kommun. Men då reste vi ragg och stod upp för att skydda den fria forskningen. Det var där jag lärde mig att inte acceptera vad som helst och jag utvecklade ett slags civilkurage. Något som han kom att få stor nytta av under bygget av Nya Pedagogen 2005–2006.

– Det var ett stort äventyr och en triumf för mig själv. Vi lyckades med något så ovanligt som att hålla både tiden och budgeten på 750 miljoner kronor, dessutom till en relativt låg hyra. Men under planeringstiden protesterades det högljutt från blivande grannar men även från Mölndal och min uppgift var att säga nej till alla propåer därifrån.

Martin säger att de flesta nu förmodligen glömt bort att det utbröt en storm av protester mot att bygga höga hus i ett område av kulturhistoriskt värde. Närboende befarade att miljön skulle smutsas ner.
– Det var jobbiga år men idag hörs inte ett enda gnäll. Det är viktiga lärdomar idag när det byggs nytts, säger Martin Fritz.

Under åren har han fått flera utmärkelser, bland annat Göteborgs Stads förtjänsttecken 2008. Det är han särskilt stolt över. Han tycker att man som forskare har en skyldighet att ge tillbaka något som avlönad av staten och för att man har fått arbeta under stor frihet.
– Jag har varit ganska duktig på att sprida det jag själv har lärt mig. Jag säger aldrig nej till att hålla föredrag.

Men trots att han är pensionär sedan länge har han inga planer på att trappa ner.
– Om du frågar min fru närmar jag mig en 40-timmars arbetsvecka men jag tycker fortfarande det är så förbannat roligt att skriva, förstå och förklara saker på ett nytt sätt som gör dem begripliga. Visst, det är mycket mödor på vägen men det är oerhört tillfredsställande, både att ställas inför nytt material och att känna sig behövd.

När Martin Fritz promoverades 1968, under vänstervågen, stod han i Konserthuset tillsammans med 70 nya doktorer. Men livet som doktorand och med småbarn hemma var knapert, så han hade inte ens råd att gå på banketten.
Men den här gången tänker han inte missa festen.

Fakta

Jubeldoktor är en titel som genom en särskild promotion tilldelats den som 50 år tidigare promoverats till doktor.

Martin Fritz disputerade 1967 på avhandlingen Svensk järnmalmsexport 1883–1913. Han blev docent 1969 och professor 1998.

Martin Fritz har författat ett stort antal vetenskapliga verk inom ekonomisk historia, framför allt inom gruv-, järn- och stålindustrin, men de senaste åren har han mestadels skrivit om Göteborgs historia. Just nu skriver han om Göteborgsstiftelsen De fattigas vänner som inrättades 1819 och som nu främst stöttar fattiga kvinnor i de nordöstra stadsdelarna.

Martin Fritz är bland annat ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället och i Adlerbertska Forskningsstiftelsen.

Under 1996–2002 var han prorektor.